Alternative Lifestyle

Hatar när mina förbannade svackor kommer. Det är inte så ofta nu som tur är. Det är nästan så att jag glömmer bort hur det är. Men jag blir mer förbannad, ledsen och besviken. För när allt känns så bra ena dagen sen kommer all skit tillbaka och jag vet att jag är bättre och starkare än så. Det gör mig besviken på mig själv och bara mer ledsen. Men jag vet att det är den jag är och kommer aldrig ifrån det. Men det är därför det är bättre. Eftersom jag lärt mig leva med det. Eller tror jag tills det kommer tillbaka i alla fall för då känns det alltid som att vara på noll igen. Hatar att jag låter så små saker påverka mig. Hatar att det nästan alltid bara är hon hon hon. Fan, kom över henne. Vet inte ens vad jag vill med det. Men svårt att vara utan någon som man tillbringat nästan en tredjedel av livet med. Ingen kommer kunna fylla det tomrummet. Och eftersom jag är dum nog att påpeka det så kommer ingen våga att försöka fylla det tomrummet heller. Men jag vågar ändå inte komma någon nära så det är på många plan det krockar. Men tror det vore enda som hjälpte. Att jag föll för någon. Stenhårt. Enda som skulle få mig att våga släppa kontrollen och faktiskt låta någon få lära känna mig igen. Men det känns så långt bort. Men det skulle behöva hända nu. Men kanske sämsta räddningen samtidigt. Bästa vore väl att klara sig helt själv. Fokusera på att bli det bästa jag jag kan vara. Jag har försökt med det länge nu känns det som. Har väl lyckats iförsig. Lärt känna mig själv bättre. Lärt mig klara mig själv. Och faktiskt känner mig vuxen för en gångs skull. Det är såklart förbannat bra. Men det är ändå inte där jag trodde att jag skulle vara nu. Jag vet väl egentligen inte ens vad jag svammlar om. Det är tusen tankar i huvudet samtidigt. Har ingen jag kan/vill dela det med. Så konstigt att jag skriver det här egentligen. Men det brukar hjälpa. Den här bloggjäveln har hjälpt mig med mycket. Och eftersom jag gått från ett par hundra läsare till knappt 10 så spelar det väl ingen roll. Ni får ta del av mitt svammel och ni får skylla er själva som läser skiten. Den jag vill dela det med och som jag vet förstår mig vill inte ta någon del av det ändå. Och jag vågar inte försöka igen. För de sista gångerna jag försökt får jag ändå inget svar och det gör ondare än att försöka hålla tillbaka allt och skita i att skriva det där smset. Men ibland kan det där svaret vara värt allt. Fan. Men skit samma. Det är bättre i morgon.