Alternative Lifestyle

Nu har jag funderat ett tag, på om att jag kanske skulle börja blogga igen. Podda, vlogga? - Va fan gör man nu för tiden? Jag vill bara skriva för att jag mår bra av det. Skiter i vem som läser egentligen. Men tappat det totalt, skriver aldrig längre. Vilket du säkert mäkt efter bara de här första meningarna.

 

Men det vore kul att börja med det här igen. Vad tror ni?

 

 

 

 

Det var ett och ett halvt år sedan jag skrev en blogg här senast. Tappade liksom glöden och tyckte att Instagram och Facebook täckte det jag ville visa upp. Så sista tiden skrev jag bara här när jag mådde dåligt och ville skriva av mig. Det tänkte jag inte är så jävla kul att följa. Så det rann ut i sanden det här med bloggandet.

 

Har funderat ett tag på att börja skriva igen, men glöden är liksom fortfarande borta. Men nu börjar lusten och behovet av att skriva av mig komma tillbaka. Vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Men mitt mående har gått ganska fort neråt igen. Och jag har inte riktigt någon vettig kanal att få ut det i. Så får försöka här igen. Även om det inte blir så kul läsning.

 

Ni som följt mig under åren eller är mina närmre vänner vet att jag alltid vart den jag är och mår som jag mår. Visar det kanske inte alltid utåt men det är bara så det är. Kan verka som en väldigt glad person men har alltid ett svart moln över mig. Ni som följt mig vet om mina upp och nedgångar och de stora svackorna när kärlek tar slut och mina framtidsplaner rasar samman. 

 

Hur som helst kan man säga att jag slutade skriva för att jag trivdes så bra. Jag mådde så bra. Kom in i mitt nya jobb och formade en helt ny person runt det. Jag vart ännu gladare, mer social och jobbade precis med det jag ville. Jag utveklade ett helt nytt jag som jag trivdes med. Givetvis levde det mörka molnet över mig kvar. Men det visade sig bara någon dag per vecka nu, och jag lärde mig vara lyhörd, för om jag missade att släppa fram det, när jag hade det för bra ett par veckor så slog det ut som ett kraftigt åskoväder, helt utan förvarning istället.

 

Men jag lärde mig leva med det, som jag alltid gjort men det gick så mycket bättre för mig nu. Jag jobbade med precis det jag ville. Design, reklam, event och film. Fick nya vänner och underbara arbetskamrater som fungerade som en familj. Trivdes bättre på jobbet än hemma tillslut. Så hela mitt liv kretsade runt det här jobbet. Det hjälpte mig att leva precis som jag ville. Bli bättre. Jag blommade ut och blev den personen jag ville vara. Jag gillade vad folk såg i mig nu. De tyckte nog att jag va bättre än vad jag själv tyckte. Jag hittade min plats.

 

Nu handlar det här såklart inte bara om jobbet. Men precis som med mitt nya mående så spelade det en stor roll. Oron kom redan för över ett halvår sen när det skulle ändras inom företaget och det skulle komma en ny VD, men jag kände mig ganska oumbärlig så intalade mig det och oroade mig inte. Men nu efter en tid så verkar det som att hela det här företaget håller på att rasa samman. De talade om för mig att jag ska få gå ner i tid och inom årskiftet nu så kommer jag få sluta helt. Eller få gå ner på timmar i alla fall. Visst kommer jag säkert kunna plocka ut några timmar endel månader om vi ska fortsätta som vi kört innan. Men jag sätter inte så mycket tro på det. Det känns inte så och det känns som att jag kommer sluta helt. Jag kommer inte vilja vara kvar om jag bara duger ibland efter så mycket tid och energi jag lagt på det här, även om det gett mig själv så otroligt mycket.

 

Mitt i det här. Innan jag fick reda på hur det egentligen låg till. Så började jag må sämre, jag blev så fruktansvärt trött igen. Jag tappade lusten. Givetvis va det delvis för att oron fanns där. Helt plötsligt tog det mörka molnet upp mer av min tid igen. Men jag kämpade på och låtsades som att allt fortfarande va bra. Som jag alltid gör tills det skiter sig ordentligt och skyddsmurarna runt en rasar.

 

Det har inte skitit sig än. Vissa dagar ser jag hopp. Men oftast är det bara mörker jag ser. Ibland får jag jättebra idéer - det här blir en nystart. Jag har ju mitt fretag, det är nu det kan ta fart. Nästa dag så är lusten till allt det där helt borta. Som sagt - det här jobbet är väl inte hela grejen. Den största oron är att hela min nya person som jag byggt upp nu under tre års tid bara kommer rasa ifrån mig igen.

 

Som det vart sist när jag förlorade butiksjobbet som jag hade och älskade i 7 år och som byggde upp en helt ny Dennis då. Med väldigt dålig tajming eftersom min livs kärlek lämnade mig samma månad. Helt plötsligt ville jag bara dricka sprit, knapra på konstiga piller och försöka ligga med så många tjejer det bara gick. Det va som att vara 16 igen. Men det är bara det mörka molnet som blockar bort allt man byggt upp. Man ser inte vad man blivit. Det höll på i ett halvår och jag tror aldrig jag mått så dåligt. Det var i slutet av den resan jag kom till det här jobbet och fick chansen att bygga upp något nytt.

 

Chansen om att bygga upp något nytt blir mindre och mindre för varje gång man tvingas göra det känns det som. Man orkar liksom inte igen. För att man vet hur mycket energi och tid det tar. Och kommer det ändå bara bli likadant igen? Där ligger den stora oron. Kommer det ens vara värt det. Jag tappar så lätt hela min inställning och måste bygga om det från början igen.

 

Jag tror inte det är värt det nu. Om det ens blir så. Men den här rädslan över att förlora allting igen och börja bygga upp igen. Rädlsan är bara ett stort jävla mörker och det kontrollerar hela mitt liv just nu. Jag ser verkligen bara mörker. Även om det inte är säkert att vi hamnar där igen. Det mesta tyder på det dock. Så stark har jag inte blivit än. Jag är fortfarande den där lilla Dennis som ger vika och skiter i allt om det blir för tufft.

 

Förstår inte ens att jag erkänner det här. Men det har blivit så mörkt att den största delen av min vakna tid går ut på att fundera ut hur jag ska kunna avsluta allting. Även om jag inte ens vill det. Eller vågar det. Så bara gnager den där jävla tanken i huvudet. Jag vill inte dö. Men jag orkar inte leva. Kolsvart. Förstår det inte ens själv. Det här är ju den 16 åriga Dennis som gör sig påmind igen. Då var det okej tyckte jag att åka ambulans med blodiga handleder eller att stoppa i sig så mycket piller att man inte visste vart man var och hoppades på att man inte vaknade igen. Men det är förhelvete inte okej nu Dennis. Du är vuxen. Du har ju blivit den bästa Dennis du kan bli. Men ändå. Bara en tanke, känsla och rädsla så kommer allt det där jag vart så duktig på att gömma undan fram igen. För det är absolut inte det jag vill. Det var absolut inte okej när jag va 16 heller, men då brydde jag mig så otroligt mycket mindre än vad jag gör idag. Idag vet jag att jag har saker att leva för. 

 

Men som sagt. Det är bara en känsla och tanke. Inget jag har tänkt att lyssna på. Men bara att tanken finns där gör mig så förbannad. Jag är bättre än så och jag skäms för det. Jag skulle aldrig hamna där igen.

 

Så rädslan över att allt skiter sig igen hänger över mig och mörklägger allting just nu. Jag sparkar och slåss för att hålla det undan. Men om bara några månder så står jag där utan jobb och helt utan skyddsnät att landa i. Har inte en aning om vad jag ska göra då. Men antar att tiden får visa det. Den som lever får se.

 

Det är alltid en lättnad att bara få skriva ner allt man tänker och lämna det här. Det är inget rop på hjälp och det är inte för att du som läser ska tycka synd om mig. Det är bara för mig själv. Det kanske är helt meningslöst att trycka 'Publicera' nu egentligen, jag har ändå fått ut mina tankar för den här gången. Men ändå...

Ja, ni ungdommar. Tiden går. Händer inte så mycket annat än vanligt. Nu dök det upp en långhelg. Såklart lite skönt. Men jag har inget att göra. Så tänker bara. Hon är i hjärnan igen. Och min chef hintade något om att jag kanske ska få gå ner i timmar över sommaren. Om det ens blir något. Så oroar mig över jobbet med. Trodde inte det skulle komma till det. Det är det enda som funkat. Men det va väl för bra för att vara sant även det. Hatar att man ska vara så lättpåverkad och låta sån skit tynga ner en helt. Blir galen på´t. Om den här sommaren blir som förra kommer jag antagligen supa ihjäl mig eller något annat skoj. Fy fan. Skärpning Dennis. Men när väl tankarna kommit. Hon. Då finns det inget annat jag vill göra eller någon annan jag vill träffa. Men får väl göra ett försök. För här hemma kan jag inte vara. Hej.

Typiskt. Fortfarande sjuk. Eller igen. Förskylningen som aldrig släppte resulerade i en jävla bihåleinflammation. Typiskt. Men tror det börjar släppa igen. Måste jobba i morgon om jag ska hinna med alla måsten i veckan. Sen har jag kvällsföreställningar torsdag, fredag, lördag. Så bara hålla tummarna. Mådde hyffsat i helgen och hade några riktigt sköna dagar. Höll mig ganska duktigt i från spriten och lekte med vänner och med mina favoritungar.

Skillat och sjukt snyggt.

Har kommit på mig själv med att glömt hur det känns. De där bra sakerna. Att somna och vakna bredvig någon man verkligen älskar, komma hem och hon är här, känslan av att bara ha någon där, alltid. Jag vill inte glömma. Samtidigt är det kanske det jag behöver. Eller i alla fall hur det kändes med henne. Men jag vill inte. Vill inte men försöker samtidigt. Tror jag. Men blir ständigt påmind om de små sakerna. 'Jag tror på er, det ska vara ni. Det kommer bli ni igen' - fick jag höra. När jag inte ens tänkt så på väldigt länge. Men det tror jag inte ens själv på längre, bara en väldigt liten del av mitt hjärta som tror. För själv minns jag som sagt inte ens längre. Jag minns inte vad jag saknar, inte på riktigt i alla fall. Det blir alltid så tvåsidigt och skevt när jag ska försöka skriva vad jag tänker. Men det måste ut. För när de tankarna väl börjar snurra vet jag inte vart jag ska ta vägen. Och det är hemskt. För jag är så nöjd. Nöjd med allt annat. Allt går så bra. Men skulle byta allt mot det andra. Och så vill jag inte känna. Kan jag inte bara vara nöjd? Glömma och gå vidare. Men snart. Snart kanske jag glömmer.