Alternative Lifestyle

Har kommit på mig själv med att glömt hur det känns. De där bra sakerna. Att somna och vakna bredvig någon man verkligen älskar, komma hem och hon är här, känslan av att bara ha någon där, alltid. Jag vill inte glömma. Samtidigt är det kanske det jag behöver. Eller i alla fall hur det kändes med henne. Men jag vill inte. Vill inte men försöker samtidigt. Tror jag. Men blir ständigt påmind om de små sakerna. 'Jag tror på er, det ska vara ni. Det kommer bli ni igen' - fick jag höra. När jag inte ens tänkt så på väldigt länge. Men det tror jag inte ens själv på längre, bara en väldigt liten del av mitt hjärta som tror. För själv minns jag som sagt inte ens längre. Jag minns inte vad jag saknar, inte på riktigt i alla fall. Det blir alltid så tvåsidigt och skevt när jag ska försöka skriva vad jag tänker. Men det måste ut. För när de tankarna väl börjar snurra vet jag inte vart jag ska ta vägen. Och det är hemskt. För jag är så nöjd. Nöjd med allt annat. Allt går så bra. Men skulle byta allt mot det andra. Och så vill jag inte känna. Kan jag inte bara vara nöjd? Glömma och gå vidare. Men snart. Snart kanske jag glömmer.