Den onda cirkeln.
Visste att jag skulle hitta tillbaka hit. Det är alltid så. Det jag kämpat för. Det som hållt mig över ytan. Jobbet och Sarah. Det ända som håller mig kvar i verkligheten. Nu har båda glidit ur mina händer. Eller är på väg. Orkar inte. Det vänder. Men är en väldigt liten tröst när man är mitt i skiten. Så nu sitter jag här i min bil. Med ångesten krypande i hela kroppen. Vid kanalen. Måste ge henne lite ensamtid säger hon. Men jag vill inte vara ensam. Det sista jag vill nu. Om jag vore mer egoistisk. Och inte hade så fina vänner och familj. Hade jag antagligen släppt handbromsen och rullat ner i kanalen. Så att jag hamnar på botten på riktigt. Men som tur är har jag lärt mig något de här senaste åren. Så lägg inte för mycket tanke på den här jävla texten. Behöver bara skriva av mig när jag inte har någon att prata med. Jobbigt att behålla allt i huvudet.
Sök hjälp, du verkar inte må så bra. Men det är inte mer synd om dig än någon annan. Livet går upp och ner för alla. Ryck upp dig!
