Svag.
Hatar att vara tillbaka hit. Orkar och vill ingenting. Det blev sex dagar av alkohol innan det blev lugna dagar. Det dämpar för stunden men sen är ångesten och hjärtklappningen tillbaka och oftast ännu värre. Men eftersom jag inbillad mig att det är det enda som hjälper så är det svårt att hålla sig borta. Sprit och nakna flickor. Men man kan inte vara full och kåt jämt. Har jag hört. Och hon den speciella flickan. Men hon vill inte ens prata med mig. Såklart. Har tillbringat två dagar till att fundera ut hur man enklast hamnar i koma. Dränkning eller hängning. Men drömde om det i natt och blev livrädd. Så ställer nog in det. Men vill bara checka ut ett tag och glömma allt. Vilket är lättare sagt än gjort. Hatar mig själv. Vill göra mig illa bara för att känna något annat. Känns som att vara 17 på pojkrummet igen. Vad är jag för människa? Det ska inte bara såhär att vara 28 år. Fan, jag va nöjd ett tag. Vägen tillbaka dit känns för jävla lång. Och orkar liksom inte kämpa. Ni får tycka att jag är hur svag och dum i huvudet som helst. Men precis så är det nu. Och hade ingen att dela med mig av det nu. Så det fick bli här igen.
